Snöröjarfetisch

Idag är det typ halv storm, massa minusgrader och snön virvlar runt och gör livet allmänt miserabelt om man vill vara utomhus. Då alla andra normala människor håller sig inomhus, då tar våra grannar tag i sin favorithobby: SNÖSKOTTNING!

Jag vet inte om den familjen skottar snö i tid och otid p.g.a. de har tvångstankar för att bli insnöade, eller de bara har nån konstig fetisch för snöskottning, normalt är det fan inte! Inte nog med att de bara skottar sin egna uppfart, de fortsätter med att skotta åt väl utvalda grannar med (förstår inte varför VI inte ingår i denna service). Visst, det är väl snällt att de hjälper ett par pensionärer att skotta uppfarten klockan åtta på morgonen (i full snöstorm), men… nej. Bara nej. Låt plogbilen göra sitt jobb istället och gå in och gör nåt vettigare i värmen, typ ät frukost eller glo på tv!

Själv tänker jag inte sätta min fot utomhus idag om det absolut inte behövs! Och med det menar jag att det krävs ett kärnvapenkrig för att jag skall ge mig ut.

*edit*

Det roliga med detta är att ca 45 minuter efter att grannen tillbringat en timme åt sitt skottande, kom plogbilen och skottade allt en gång till. Som vanligt. Förlåt, men jag kan inte låta bli att finna det underhållande. ;)

Det här med att vara småbarnsförälder…

Jag vet inte hur det är för andra småbarnsföräldrar, men när jag efter vad som känns som en halv evighet, får lite tid över för mig själv och sätter mig vid datorn för att spela lite spel… Ja, då händer en av följande grejer:

a) Sonen ropar från toan: ”PAPPA, JAG HAR BAAAAAJSAAAAT!

b) Efter att ha genomlidit flera minuters laddningstid av det aktuella spelet, så kraschar det och sabbar humöret att spela.

c) Det hörs en ljudligt duns någonstans i huset följt av ett högt ”MWAAAAAA!!! UUUÄÄÄÄÄH!! PAAAAAPPAAAAA!! AAAAJ!

d) Windowsdatorn tycker att det var länge sen jag uppdaterade den med bugg- och säkerhets-fixar (mer än en dag sen) och står och installerar och bootar om tills jag tappar humöret igen.

Det kan inte vara en tillfällighet att något av ovan händer mer eller mindre varje gång jag sätter mig för att ha lite egentid.

DET MÅSTE VARA EN KOMPLOTT!

Jag vet vad som driver dem!!

Ni vet de där j**la typerna som envisas med att fotografera sin mat och lägga upp bilderna på nätet, t.ex. instagram och Facebook osv…? Jag vet vad som får dem att göra det!

Det hela kom till mig i ett svagt ögonblick idag, när jag öppnade frysen för att hitta något ätbart till lunch. Jag hittade en påse räkor och hönökaka i frysen… och alla vet ju hur gott det är på en skala. Liksom. Epic gott!

Så jag bestämde mig för att ha hönökaka med sallad, majonäs, lite svartpeppar och räkor till lunch. Och i det ögonblicket så dök det upp en sån där lustig känsla att vilja dela med sig av den här episka måltiden. Låta hela världen veta hur bra jag har det. Hur god min macka kommer att vara. Kanske för att få dem att känna lite avundsjuka. Kanske inte.

Hade jag haft ett svagt psyke så hade jag reggat ett instagramkonto på stående fot och skickat upp ett dussin bilder på min macka i diverse olika vinklar och med olika filter för locka så många som möjligt att titta på bilderna. För oavsett vad folk tycker om sådana bilder så kommer de ändå att titta på dem. Som flugor dras till skit. Som myggor dras till en blodåder. De kan helt enkelt inte låta bli.

Men jag lät bli att dela med mig.

Förmodligen är det inte många som bryr sig  om bilderna ändå, och det är verkligen inte värt allt besvär att lägga ut dem på internet. Nej, istället jag ska njuta i min ensamhet av min macka! Men nu vet jag i alla fall vad som driver de där typerna…

Smaklig måltid!