Den där tjocka damen…

Efter att jag skrivit om den sjungande tjocka damen, och inte haft en aning om vem det var, så var jag ju tvungen att googla upp henne på das internetz.

Det visar sig att hon var en lite mullig valkyria som hette Brünhilde. Och anledningen till att hon sjunger är för att hon är med i en opera. Så var det med det.

På das internetz kan man läsa detta:

”Ordspråket ”It ain’t over ’til the fat lady sings” är amerikanskt och refererar till roll­figuren Brünhilde i Wagners opera Nibelungens ring. Hennes nästan tio minuter långa aria är den sista i operan.
Uttrycket antyder att man inte vet vad som komma skall förrän man har kommit till slutet. I USA användes det av sport­kommentatorer som mora­­liskt stöd till det för­loran­de lagets fans. Uttrycket myntades troligen på 1970-talet.”

Så nu vet ni!

Annonser

”The Sign”

Nu kan man ju undra… Vad är detta för något??

Är det…
a) Modern konst.
b) En frustrerad ungdom som uttrycker sitt missnöje med sin existens.
c) En symbol för att visa var en hemlig rebellgrupp har sin mötesplats.

Trailing

It aint’ over until the fat lady sings” brukar folk säga när det närmar sig slutet. Jag har ingen aning vem den tjocka tanten är, eller varför det är kört när hon börjar sjunga… Kanske sjunger hon så illa så man vill begå självmord eller nåt. Men det kvittar. Vad jag egentligen ville säga är att sommaren inte är slut än, trots att det snart är September.
Så jag och sonen passade på att rymma ut i skogen och köra lite trailing. För den som inte vet var det är så är det när man kör terrängkörning ute i det vilda med en radiostyrd bil.

Solen hittade igenom trädtopparna och värmde rätt bra… Och min Summit-bil klarade sig galant över stock och sten!

Det var bara det jag ville säga!

Sallad?

Barn alltså… Jag vet inte vart de får allt ifrån, men ibland har de rätt bra idéer…
Under en cykeltur förbi ett fält med betor så utbrast sonen:

-”Pappa, vi behöver inte köpa sallad i affären, för det finns massor här. Vi kan bara ta lite!

Riiight… Ja, varför inte? Bara 2 små problem med den idén.

1. Det är inte sallad. Det är betor.
2. Bonden uppskattar nog inte om man snor hans grödor.

Men det är ju petitesser. Huvudsaken är att man inte svälter ihjäl!

Konsten att lära barn att prova ny mat…

Nu är det ju inte sagt att jag är någon expert på barnpsykologi eller något sådant. Men jag börjar tröttna på att min yngste son bara vill äta pasta till middag, så jag beslutade mig för en ny taktik, vilken vi kan kalla för ”ta-bort-den-felaktiga-variablen-ur-ekvationen-taktiken”.

Så, jag la upp ett par skivade köttbullar på hans tallrik, samt EN pastaskruv.

Precis som jag trodde så tog han bara pastaskruven och sen föste han bort tallriken i ren protest. Sen försökte han sno storebrors mat istället. Men den gubben går inte hem här, nej nej.

Jag gav honom sin tallrik med köttbullar och lät honom lämna matbordet istället. Tio minuter senare, när jag gick in till tvrummet för att se hur det gick, så gav han mig en tom tallrik.

Sååå… antigen åt han upp alla köttbullarna, eller så har han gömt dem på något strategiskt ställe i eller runt om tvsoffan.
Hursomhelst… han fick sin j***a pasta som belöning efter det, vilken han raskt stoppade i sig och såg nöjd ut.

Alla sätt är bra utom de dåliga, right? ;)

Vi får väl se vem som skrattar sist i det här fallet.