Kids…

När 4-årigen som är i värsta trotsåldern börjar använda uttryck som
”JAG SAMARBETAR!” när han skall äta…
Gör det honom…

a) Till en lögnare

b) Diplomatisk

c) Lillgammal

(Självklart samarbetade han inte när det kom till kritan att äta upp)

Annonser

Det här med dåliga förlorare…

Sambon (spelandes Angrybird på iPhonen): ”Ahmen va faan!”

Sonen, 4 år (hör detta och kommer till undsättning: ”KAN JAG FÅ SPELA NU? JAG ÄR MYCKET BÄTTRE”

Jag (ute ifrån köket): *fniss*

Sambon: ”OCH DU DÄR UTE I KÖKET HÅLLER TYST!”

 

Till mitt försvar. Jag har inte sagt ett ljud!! (hahaha) Eller så fnissade jag åt nåt annat. Jag looovar.

Det här med att göra egen pizza…

Alla familjer eller par har säkert haft idén att skita i att köpa pizza ute för istället göra h-e-m-m-a-g-j-o-r-d pizza. Av olika anledningar.

Jag säger bara en sak. GÖR DET INTE! Det är en fälla!
För att analysera detta scenario lite djupare får vi dela upp de olika stegen i hur man gör hemmagjord pizza.

1. Ingredienser.
Först och främst behöver man ha saker att lägga på sin pizza. Ibland har man vad som krävs hemma (om man nöjer sig med ost och skinka och kanske lite svamp på burk), men i detta exempel så har vi inte det.

Så… för att få tag i allt som behövs så behöver man handla. Det görs ju med fördel genom att ta sig till affären och leta upp vad man behöver.
Med andra ord får man lägga en god halvtimme/timme på att ta sig dit med valfritt transportsätt, och sen lulla runt i affären med lykta och kompass för att hitta alla ingredienser som samtliga i familjen vill ha på sin pizza (för det är ju ett välkänt faktum att man inte kan ha SAMMA sak på sin pizza som nån annan har).
Inte nog med att man måste gå runt och leta efter saker, man får trängas och interagera med massa andra människor av olika sorter. Allmänt jobbigt med andra ord.

Sen är det ju inte så att man kan köpa ingredienser i lösvikt precis, så prislappen på att handla ingredienser till kanske 1 eller 2 pizzor blir typ tredubbla mot vad du får betala för en färdig pizzeria-pizza. Men ok, familjen gör ju detta för att det är trevligt och man skall umgås och hemmagjort smakar bäst (yeah right?!) såklart!
En timme senare, allmänt utmattad och svettig, så är man hemma igen med sina matkassar från ICA eller whatever.

Första uppdraget slutfört.

2. Tillverkning.
Då är det dags att tillverka degen. Det går ju snabbt och lätt.
Eller inte? Nähä… det var jäst i degen. Den ska jäsa en timme eller nåt.
Ok. ”Tid är pengar”. Oj, den här pizzan börjar bli jävligt dyr nu. Vad har en pizzabagare i timlön?

Kletigt är det med. Och verktygen som man behöver använda för att skiva saker och blanda ihop deg blir bara fler och fler och bygger upp ett mindre berg på diskbänken.
Har ni tänkt på hur jävligt det är att få bort kletig pizzadeg från fingrarna egentligen? Det är inget man gör i en handvändning precis. Det är som klister. Om man inte får mjölmängden 100% rätt från början, så degen blir len och fin och lättarbetad. Det får man inte. Inte som nybörjare iaf. Bara så ni vet!

3. Humör.
För att lyckas göra en hemmagjort pizza utan att humöret ska brista minst ett par gånger under hela processen är inte lätt. Mängden av självdisciplin för att inte krevera när pizzan skall bakas ut och den ska bli så där fin och rund som den blir på pizzerian… Jadu. Av någon anledning har man inbillat sig att ”Hur svårt kan det vara?”. Pretty fucking svårt, ska jag avslöja. Degen har sitt eget liv. Att trycka ett par gånger på den och så vips, förvandlas den till en fin, tunn, rund pizzabotten. Det där existerar inte! Nej, här får man lägga ner halva sin själ för att det ens ska likna en pizzabotten som går att lägga på en tallrik utan att skämmas ögonen ur sig för de som är närvarande vid matbordet.
Så det gäller att man är på bra humör innan man sätter igång med utbaket.
Dessutom… är oddsen rätt stora att man har ungar som vill hjälpa till med baket. Sätt upp kravallstaket eller lås dörren om de vill hjälpa till. LÅT DE INTE KOMMA I NÄRHETEN AV KÖKET! Barn som skall ”hjälpa till” betyder att svårighetsgraden att lyckas genast dubbleras! Detta är inget man strävar efter!

4. Måltiden.
Tillslut är pizzan klar. Och förhoppningsvis har man lyckats undvika att bränna den i ugnen med. Då är det bara att sätta sig ner och njuta av sitt livs verk.
Och hoppas på att resten av familjen också gör det. Har man småbarn så är ju inte detta det lättaste. Nej, de har alltid nåt att gnälla över. Pizzan är ju inte likadan som den de är vana vid.
Så det slutar förmodligen med att de totalvägrar att äta den, och hela pizzan hamnar i soporna. ”Tack … så … jävla … mycket” (är väl de tankarna som oftast far genom huvet i detta läget).
Bittert avslutar iaf Du din pizza som innehåller en del av din själ, och lite blod, svett och tårar (iaf om Du får överdramatisera och bestämma lite).

Bon appétit!

5. Avslut.
Jaha. Då var maten uppäten. Pizzan var väl… ”okej”. Inte som de man köper precis, men okej. Och man orkade äta halva iaf. Då var den här pärsen äntligen över. *snegla mot diskberget* Nähä… *sucka*

Det är bara att be till de lokala matgudarna (Mat-Tina, Per Moberg och allt vad de nu heter) att det står en ledig diskmaskin i närheten som man kan stoppa in allt i.
Har man inte diskmaskin, ja då säger jag bara ”tough luck, biatch!”. Då blir det till att spendera resten av kvällen med att diska för hand!
Det är i detta läget man verkligen önskar att man beställt en färdig pizza istället och satt där med en tom pappkartong som man bara kan vika ihop och kasta i soporna. Men nej nej. Så smart är man ju inte.

6. Slutsats.
GE FAN I ATT GÖRA HEMMAGJORT PIZZA!

Det är inte värt besväret. Inte på något sätt i hela världen!
Ring till pizzerian och beställ vad ni vill ha istället… Och när ni hör den där standardfrasen ”Var det bra så? Tio minuter, en kvart!” från pizzabagaren, inse hur bra ni har det!
Pizzabagare borde fan ha tapperhetsmedalj för vad de måste stå ut med bakom kulisserna.

Jag säger bara det.