”Släktträffen – en drama-thriller i tre akter”

Ett par gånger under sin korta livstid så har man en skyldighet att träffa sin släkt för olika sociala evenemang.
Denna gången hade vi kommit till systerns studentfest. En lyckans dag med mycket skratt och glädje. Trodde vi!
Men det som börjar med hopp om framtiden kan snabbt förvandlas till ett skräckscenario där man kämpar för sitt liv.

Akt 1.
Så var det dags. Studenterna lämnade den trygga miljön i skolan för att möta verkligheten med en sång om studentens lyckliga dagar… glatt berusade och med hopp om en ljus framtid för dem och deras nära.  Och efter en segerresa genom stadens gator med mera sång och mera förfriskningar så gav färden sig hemåt. För att träffa släkten.

Akt 2.
Det var dukat för fest. Skumpa. Jordgubbar. Choklad. God mat.
Vanligtvis vid såna här tillställningar blir det mycket fotograferande… vilket inte alla uppskattar. Foton i all ära, men det kan bli för mycket när man tvingas posera som en robot år efter år efter år. Så vi kompromissade fram att under middagen så skulle alla sitta och äta och prata och ha roligt istället. Efter att ha framfört detta önskemål, på ett vänligt men bestämt sätt till de mest kameraberoende gästerna så trodde vi alla att vi skulle få en trevlig afton.

Men något hade gått snett. En av gästerna verkade fått en snedtändning av ett glas mousserande vin… och började gå bärsärkagång med sin kamera. Det var värre än kriget i Irak. Med skillnaden att raketerna där smällde när de gick av, och sen dog man. Här såg man bara ljusskenet, sen var det för sent. Ens själ var fångad för all framtid inuti den lilla lådan med en lins på.
Och det slutade aldrig. Massakern höll på i säkert en timme, på en väldigt liten yta, så det fanns få ställen att söka skydd på. Men trots detta lyckades jag undvika alla dödliga blixtar med hjälp av alla ninjaskills jag hade. De andra gästerna hade inte lika stor tur, utan de blev nog traumatiserade för livet. Jag kände mig lite som en landsförvisad fånge som fick hålla sig undan alla i huset man trots allt växt upp i.
Den psykotiska fotografen gjorde ett sista försök att ta död på mig genom ligga i bakhåll vid matbordet för att försöka svälta ut mig. Jag var tvungen att vänta tills kusten var klar, innan jag kunde plocka till mig lite mat.
Under tiden blev jag hånad  av fotografens make för att jag inte klarade av ett litet foto. ETT?! Om det ändå varit så väl! Om blickar varit dödliga så hade han legat risigt till. Sanna mina ord.
Sen blev det lugnt. Som en storm som plötsligt dog ut. Jag kunde få i mig lite mat och dryck. Äntligen. Samla krafter inför resten av kvällen.

Akt 3.
Nu var maten överstökad, och vi såg fram emot en god tårta och lite förfriskningar. Jag trodde i min enfald att det skulle bli en lagom lugn kväll utan mer terror.
Men jag hade fel igen.
Man blev jagad av flertalet paparazzi, alla med sin egen stil. Den ena smygfotade. Den andre gjorde inget försök till att dölja sina onda avsikter. Att tortera en till döds med psykisk terror och ljusblixtar. Ännu en gång lyckades jag använda mina beryktade ninjaskills för att undvika dem.
Någonstans där brast det för mig och bestämde mig för att fly fältet. Det går inte att vinna mot krafter så här onda.
Inte ens Gandalf hade klarat av detta, och han har ändå besegrat en mäktig Balrog.
Nej, mot denna ondskan finns ingen seger, endast underkastelse.

Jag gjorde vad vilken hjälte som helst skulle gjort. Tog min familj och sprang.
Äntligen var man fri.
Min syster och hennes pojkvän var inte sena på att ta efter det initiativet, utan försvann snart från platsen även de.
Det lugn som följde när man kom hem var underbart.
Jag sörjer för de själar som vi var tvungna att lämna kvar bara…
Och att jag inte fick någon tårta eller gratis sprit.
Men vissa saker får man offra. For the greater good liksom.

Fotnot: Historien är baserad på en verklig händelse, så om någon känner sig träffad av karaktärerna i den, så kanske de bör överväga att kontakta en psykiatriker och ställa frågan:
”Är jag riktigt normal?”, varpå det förväntade svaret blir: ”Nej!”

Annonser

3 thoughts on “”Släktträffen – en drama-thriller i tre akter”

  1. tänk på mig då! jag blev nog mest traumatiserad av dem alla..var ju i skottlinjen hela tiden! vi gjorde nog rätt val som stack..även om det var min egen fest :P

  2. det gör nog det..ord kan inte riktigt beskriva hur hemskt det är. t.o.m jag tyckte det blev för mycket..och jag var fullast på stället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s